update

Nu uppdaterar jag äntligen!

Just nu är det inte riktigt min tid, jag mår allmänt dåligt hela tiden och maten går åt helvete, jag försöker ändå äta nu men det kommer upp igen, men samtidigt är det över en månad sen jag skar mig sist so im quite proud! Det finns bara vissa helt tröga personer, som idag när jag stod i köket i skolan och en i min parallel klassen bara "Vad har du gjort?shiiit?" jag bara eehm ookeeeeej..

Jag hatar svackor mer än nånsin, de tar aldrig slut, de kommer och går. & när jag väl gråter så gråter jag så jävla mycket haha! Jag vet att jag är en tönt.
Btw måste jag verkligen börja banta riktigt ordentligt, jag äcklas av mig själv, helt över tjock nu, men jag vet att jag kommer gå ner i vikt ändå för jag stressar så mycket att allt kommer gå av sen. Jag vill verkligen inte sabba denna chansen nu, jag älskar Consensum och Kira&Anna är typ de bästa vännerna man kan ha seriöst! I onsdags var vi i Lund för att fika och så kollade vi i affärer, & jag hade alot of money så jag brände upp det på en sjukt fin klänning jag ska ha på lördag.

Min helg är helt fullspäckad nu, jag blir typ helt galen! Imorgon ska jag då på 50-års kalas& sen så på söndag ska vi på dop med samma personer (släkt då och deras vänner). JAG DÖR SERIÖST!! jag hatar verkligen det och deras jävla snobbar till vänner och aaaah! jag blir seriöst galen på riktigt. Jag får se hur det går..

Sitter i skolan & ska ner och kolla till Anna & Malin,
uppdaterar imorrn.

insecure

idag ljög du för mig, jag trodde du var den sista som skulle kunna ljuga för mig, men jag hade fel så jävla fel man kan ha och det patetisk är att jag verkligen öppnade mitt hjärta och blottde min trasiga själ, men du rev itu mitt självförtroende fett hårt och tryckte ner mig till max, men jag vet att jag måste resa mig upp igen för det är inte värt det, jag vill vara så mycket starkare, jag tror inte på det själv men om man inbillar sig att man är det så blir det kanske så till sist, jag vene riktigt jag ger det ett försök iallafall, jag vill att någon ska vara stolt över mina framsteg för jag kämpar verkligen.

i have seen the rain
i've felt the pain
i dont know where'll be tomorrow
i dont know where im going
i dont even know where i've been
but i'd know i want to see them again..

school

skolan var fucking AMAZING!


Det började med ett upprop och jag fick veta att jag skulle gå i COP 1A, klassen verkar as kalas men lite skum, fast det är nog bara för att alla är osäkra, imorgon drar jag på internatet i Falsterbo med skolan, det suger lite granna men det e obligatoriskt, blir kanske kul ändå, är borta i 3 dagar,slipper mina för tillfället störda föräldrar iaf. Ska ut och mocka nu. peaceout

nervous

idag är jag så nervös att jag har riktigt ont i magen, menmen jag fixar det hoppas jag! Jag är ur trött och vill bara gå och lägga mig igen, men nej haha! idag ska jag nog sticka till malmö festivalen hoppas jag, iallafall så ska jag även följa med anna & kolla på maria och se anna rida, träna för den berömda kvinnan i sjöbo (minns inte hennes namn). Jag har inte hunnit planera min vecka, det e första gången jag ska vara organiserad hahaha! jobbigt faktiskt, men jag vill vara vuxen nu. Jag har en riktigt bad-hair-day idag -.- och jag känner mig helt ful, sorgligt fan.


Drar nu, wish me luck, i'll need it.

party

Träffade min pingla vilket resulterade i as kalas, jag hade så sjukligt kul, men tyvärr resulterade även det i en jävla huvudvärk the-day-after-party GREAT.. eller inte! idag blev jag dessutom riktigt otroligt ovän med mina föräldrar,jävla suckers! Jag har även varit på kyrkogården och suttit ett tag och gråtit ett tag och spelat hennes (alice) favorit låt "when september ends-Greenday" jag älskar faktiskt den ena versen:

Ring out the bells again

like we did when spring began

wake me up when september ends.

Jag har inbillat mig att man vet när det är slut på livet, när allt blir för jobbigt. Då menar jag resten av de gamla då, inte de unga! Hon lämnade mig den sommaren/hösten och jag hann inte väcka henne efter september var slut för då var hon redan borta, och sen kommer man till det faktum att man inte vill inse att personen inte finns längre och efter man kommit över den värsta chocken det är då den riktigt smärtan kommer, den eviga utdragna smärtan som sliter ut en del av sig, lämnar efter sig ett stort hål som vägrar att fyllas, ja, man har alla svårt att mista en person man älskar, och i mitt fall dem jag älskar men som nu inte finns kvar och det är så nästa tanke kommer upp hos de svagare: ämnet självmord, men det är ju precis vad de andra som gått bort gjort, vem isin tur ska få lida, det blir liksom en ond spiral som aldrig tycks sluta, man kan blunda för sanningen men vi vet den alla, bara dumma lögner& bortförklaringar är slöseri med tid, vi vet allihop, men vissa är somsagt svagare än andra, faller för grupptrycket och lämnar ut sig själv för att sedan tryckas ner till botten och tro mig, jag vet hur det känns och ni som inte gör det kommer aldrig heller riktigt förstå om ni inte har varit med om nåt liknande, vet ni hur det känns att bli upptryckt emot väggen, fasthållen av flera personer och slagen tills man antingen laggar av eller spyr, och blöder gör man varje förbannade gång,få kastat böcker eller stenar efter en och sen bli liggandes på golvet med kroppen ihop i fosterställning och skaka hejdlöst av gråt, sen efter det lovar man sig själv att vara stark men när de väl kommer så rinner allt av en, det har faktiskt varit orden som är det hårdaste, att få höra hur äcklig,dålig,ful och tjock man är, tro fan man tar åt sig?! efter ett tag gör man och efter ytterligare ett tror man på det, tror inte många vet hur det är men ni som gör, ni förstår vad jag menar.

Men nu är det dags för mig att slagga, imorgon börjar jag på min nya skola och jag typ kommer dö och jag är så nervös nu att jag får riktigt ont i magen, tänk så passar jag inte in? wish me luck, i need it so fucking badly bitches! Imorgon då jävla är jag riktigt taggad.. säger vi haha!uppdaterar imorrn om allting, saknar miche hon är så jävla bäst seriöst!<3>

wrong

Dataförbudet är brutet äntligen, 2 jävla veckor det är sjukt!

Det har hänt en hel del, många tråkiga saker men också lite bra saker.Jag har gråtit minst tusen tårar non-stop hejdlöst, men vad tjänar det till? det hjälper knappast. Det värsta är att det känns som jag förlorar alla vänner nu,allihop och jag måste verkligen anstränga mig för att hålla dem hos mig, syster & resten jag vet att det är lätt att säga att man lovar att aldrig lämna en,

men att hålla är en annan sak och att bli lämnad vet jag hur det känns, att stå som ensam emot världen, samtidigt ska man inte vara ett jävla offer för att man blir utsatt så lätt då, ett lätt byte för de starka att trycka ner. & det är lätt att säga att man mår bra, när man vet att hjärtat höller på att förblöda, när allt bara blir så mycket att det är patetiskt sorgligt.Jag vill sågärna ta tag i mitt liv nu och jag försöker verkligen, jag vet att det bara är jag som kan fixa det men jag behöver ändå stöd därför vill jag tacka min vackra syster Sanna,för att du finns här för mig och gör det lättare att andas och gör det lättare att se mig i spegeln, för du får mig att kämpa, varje steg och andetag, älskar dig!

jag vill bara kunna se mig i spegeln och faktiskt se mig själv igen,för jag har varit borta för länge nu,häromdagen låg jag och panikgrätmed täcket över huvudet så jag inte kunde andas och kudden tryckt mot mig i ett stelnat grepp jag tror jag försökte hitta mig själv någonstans bland alla tårar som inte kunde sluta rinna,

någonstans långt bort kanske jag kan hitta mig själv kanske rädsla för vad jag skulle hitta för vad jag skulle se men jag ser inte mig själv längre,har flytt till badrummet och låst in mig där så många gångeroch suttit med ryggen mot det kalla kaklet och kudden fortfarande hårt hållen i famnen för hade jag släppt den hade jag släppt allt tårarna slutar inte rinna trots att jag som så många gånger försökt lugna mig själv och till slut rest mig på ostadiga ben och låst upp,gått ut och ställt mig framför spegelnen Jag hatar den men jag kan inte låta bli men jag duger, jag duger som jag är!

jag försöker inbilla mig det för jag vill tro på det nu och jag vet inte varför det gör så ont nu när jag tittar i spegeln, kanske smärtaninte försvinner helt?

Jag funderar fortfarande..det måste finnas en lösning.

Skolan börjar på Tisdag och jag är så nervös att jag får ont i magen, detta ska bli mina bästa år (fastän jag verkligen hatar skolan haha!) ingen ska få trycka ner mig längre, jag kommer ha tuffa dagar för kampen kommer aldrig ta slut det vet jag,

Dont need the lies to be worthy..

Tankspridd

Nu uppdaterar jag äntligen! jag har dataförbud i en vecka till yaaaay.. eller inte. Mina föräldrar har fått något jävla spel och mamma tjatar HELA TIDEN om hur jävla tjock hon är, och tror inte jag tar illa upp? ja allting har varit fuck up ett tag nu, jag har tappat taget och börjat resa mig igen antar jag, trött på livet är väl alla ibland.
Förövrigt så har jag kört bil med anna och min rallybrud Maria hahaha! Det var så sjukt kul alltså och jag fick bara typ 3 motorstopp & just nu är jag hos min älsklings syster Sanna, så idag är jag fett happy vilket faktiskt har börjat bli lite ovanligt igen, värsta emon haha!

Jag tänker jävligt mycket och nu har ja använt hjärnan igen så här kommer det:

Jag tror att man måste falla så hårt och för att sen inse att det man gör är sjukt, jag har fått en insyn från det iallafall jag är inte den "sjuka Emilia" längre, jag är jag men inte den personen jag startade upp för 5 år sedan, det var då och inte nu. Idag är det exakt en vecka jag ätit, det känns hemskt men bra ändå, det går ganska bra att äta så att säga men det är det med efteråt, jag vet inte hur jag ska förklara men det e sånt som bara man själv kan förstå antar jag. Jag har sett min värld gå under och sen gett igen använt fel sett att hantera det men jag har rest mig upp igen, det är bara jag som kan ändra mig själv.
Jag har nog sårat de allra bästa människorna jag känner och älskar på ett eller annat sett, dem kanske inte ser det så stort men jag gör det och jag känner det hela tiden precis som en jävla börda och jag vet faktiskt inte hur jag ska fixa det, jag ville verkligen inte att det skulle bli såhär, jag har förändrat på allt och om jag hade vridit tillbaka tiden hade jag ändrat allt men det kan jag inte och det enda jag kan säga är förlåt, men jag vet att det inte räcker, det ser jag i era ögon.

Jag vill så gärna duga för alla men det kan jag inte, det känns som jag aldrig räcker till, ger inte tillräckligt. Jag känner mig faktiskt misslyckad, jag har aldrig känt det så hårt som nu, och jag ser ingen väg ut förtillfället.

Men ska vara social med sis hahah! uppdaterar nog inte förrens jag får datan tillbaka, kan nog inte innan..