Träffade min pingla vilket resulterade i as kalas, jag hade så sjukligt kul, men tyvärr resulterade även det i en jävla huvudvärk the-day-after-party GREAT.. eller inte! idag blev jag dessutom riktigt otroligt ovän med mina föräldrar,jävla suckers! Jag har även varit på kyrkogården och suttit ett tag och gråtit ett tag och spelat hennes (alice) favorit låt "when september ends-Greenday" jag älskar faktiskt den ena versen:
Ring out the bells again
like we did when spring began
wake me up when september ends.
Jag har inbillat mig att man vet när det är slut på livet, när allt blir för jobbigt. Då menar jag resten av de gamla då, inte de unga! Hon lämnade mig den sommaren/hösten och jag hann inte väcka henne efter september var slut för då var hon redan borta, och sen kommer man till det faktum att man inte vill inse att personen inte finns längre och efter man kommit över den värsta chocken det är då den riktigt smärtan kommer, den eviga utdragna smärtan som sliter ut en del av sig, lämnar efter sig ett stort hål som vägrar att fyllas, ja, man har alla svårt att mista en person man älskar, och i mitt fall dem jag älskar men som nu inte finns kvar och det är så nästa tanke kommer upp hos de svagare: ämnet självmord, men det är ju precis vad de andra som gått bort gjort, vem isin tur ska få lida, det blir liksom en ond spiral som aldrig tycks sluta, man kan blunda för sanningen men vi vet den alla, bara dumma lögner& bortförklaringar är slöseri med tid, vi vet allihop, men vissa är somsagt svagare än andra, faller för grupptrycket och lämnar ut sig själv för att sedan tryckas ner till botten och tro mig, jag vet hur det känns och ni som inte gör det kommer aldrig heller riktigt förstå om ni inte har varit med om nåt liknande, vet ni hur det känns att bli upptryckt emot väggen, fasthållen av flera personer och slagen tills man antingen laggar av eller spyr, och blöder gör man varje förbannade gång,få kastat böcker eller stenar efter en och sen bli liggandes på golvet med kroppen ihop i fosterställning och skaka hejdlöst av gråt, sen efter det lovar man sig själv att vara stark men när de väl kommer så rinner allt av en, det har faktiskt varit orden som är det hårdaste, att få höra hur äcklig,dålig,ful och tjock man är, tro fan man tar åt sig?! efter ett tag gör man och efter ytterligare ett tror man på det, tror inte många vet hur det är men ni som gör, ni förstår vad jag menar.
Men nu är det dags för mig att slagga, imorgon börjar jag på min nya skola och jag typ kommer dö och jag är så nervös nu att jag får riktigt ont i magen, tänk så passar jag inte in? wish me luck, i need it so fucking badly bitches! Imorgon då jävla är jag riktigt taggad.. säger vi haha!uppdaterar imorrn om allting, saknar miche hon är så jävla bäst seriöst!<3>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar