wrong

Dataförbudet är brutet äntligen, 2 jävla veckor det är sjukt!

Det har hänt en hel del, många tråkiga saker men också lite bra saker.Jag har gråtit minst tusen tårar non-stop hejdlöst, men vad tjänar det till? det hjälper knappast. Det värsta är att det känns som jag förlorar alla vänner nu,allihop och jag måste verkligen anstränga mig för att hålla dem hos mig, syster & resten jag vet att det är lätt att säga att man lovar att aldrig lämna en,

men att hålla är en annan sak och att bli lämnad vet jag hur det känns, att stå som ensam emot världen, samtidigt ska man inte vara ett jävla offer för att man blir utsatt så lätt då, ett lätt byte för de starka att trycka ner. & det är lätt att säga att man mår bra, när man vet att hjärtat höller på att förblöda, när allt bara blir så mycket att det är patetiskt sorgligt.Jag vill sågärna ta tag i mitt liv nu och jag försöker verkligen, jag vet att det bara är jag som kan fixa det men jag behöver ändå stöd därför vill jag tacka min vackra syster Sanna,för att du finns här för mig och gör det lättare att andas och gör det lättare att se mig i spegeln, för du får mig att kämpa, varje steg och andetag, älskar dig!

jag vill bara kunna se mig i spegeln och faktiskt se mig själv igen,för jag har varit borta för länge nu,häromdagen låg jag och panikgrätmed täcket över huvudet så jag inte kunde andas och kudden tryckt mot mig i ett stelnat grepp jag tror jag försökte hitta mig själv någonstans bland alla tårar som inte kunde sluta rinna,

någonstans långt bort kanske jag kan hitta mig själv kanske rädsla för vad jag skulle hitta för vad jag skulle se men jag ser inte mig själv längre,har flytt till badrummet och låst in mig där så många gångeroch suttit med ryggen mot det kalla kaklet och kudden fortfarande hårt hållen i famnen för hade jag släppt den hade jag släppt allt tårarna slutar inte rinna trots att jag som så många gånger försökt lugna mig själv och till slut rest mig på ostadiga ben och låst upp,gått ut och ställt mig framför spegelnen Jag hatar den men jag kan inte låta bli men jag duger, jag duger som jag är!

jag försöker inbilla mig det för jag vill tro på det nu och jag vet inte varför det gör så ont nu när jag tittar i spegeln, kanske smärtaninte försvinner helt?

Jag funderar fortfarande..det måste finnas en lösning.

Skolan börjar på Tisdag och jag är så nervös att jag får ont i magen, detta ska bli mina bästa år (fastän jag verkligen hatar skolan haha!) ingen ska få trycka ner mig längre, jag kommer ha tuffa dagar för kampen kommer aldrig ta slut det vet jag,

Dont need the lies to be worthy..