Snedstegen är dem värsta.
Jag vet inte hur eller varför men jag tror jag tappat bort mig själv på vägen till frihet. Jag känner mig helt fångad och hittar inte de små skymtarna av ljus, allt känns bara hopplöst och jag kan inte sluta att gräva ner mig själv i det, för jag känner mig som en jävla mess, utan betydelse alls. Det är precis dendär känslan man får när det känns som man sviktar på kanten till undergång och med tårarna brännande innanför ögonlocken, och sen smäller allt i ett och då är man inte förberedd på det, mormor är sjuk, jätte sjuk och hon kommer att dö, det vet vi alla men ingen vill prata om det, Det är svårt att le och se glad ut när jag ser på mormor att hon har jätte ont. Ganska dumt va?! Men jag vet att livet inte är lätt och det har jag lärt mig,och man måste kämpa för att komma någonstans, men ibland så tappar man balansen och faller, och det är just dem fallen man måste kämpa emot, den styrkan ska finnas där, den finns i alla, tro mig. Men vi ser inte alltid den, inte jag just nu iallafall.
Our hearts are heavy and light.
we laugh and scream and sing.
our hearts are heavy and light
- Casey Calvert
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar